Det här med att blogga är ganska kul och intressant under perioder, lite av och till sådär. Det som jag tycker är mest fascinerande är att man "lär känna" nya människor, får nya bekantskaper och vidgar sina vyer. Personer som jag aldrig har  träffat IRL kan dyka upp i huvudet och så sänder jag en tanke till dom. Jag kan gå och oroa mig lite om jag vet att någon bloggare har det lite jobbigt eller ska göra något livsavgörande den dan. Konstigt att en person som jag aldrig sett eller hört kan ta en del av min vardag.
Man får se bilder på barn som växer upp  som man inte för så länge sen fick se magbilder på. Konstigt fenomen att vi ganska fort bygger broar till andra människor som kanske behöver oss för en stund eller stannar en längre tid. Är vi så ensamma i våra liv att vi skaffar oss internetvänner istället för riktigt vänner eller är det bara ytterligare en dimension av vänskap, den som sker helt på mina egna villkor och som kontrolleras av vad jag skriver.

Jag tror att människor kommer in i våra liv av en orsak och vad den orsaken är kan vara svårt att veta. Vissa stannar och blir vänner för livet medans andra seglar ut när de har "uppfyllt" sin orsak. Ofta förstår man först efteråt vad orsaken var till vänskapen, kanske att hon/han gjorde min högstadietid väldigt rolig eller att någon stöttade en när man hade det tungt. Men sen kanske dom personerna fösrvinner ur en liv och man undrar vad som hände-Vi som stod varandra så nära?? Men hon/han hade kanske uppfyllt sin orsak och seglat vidare, kanske för att komma tillbaka igen, men för stunden inte här. Så kan det även vara för internetvänner. Jag tror att ödet har gjort att man har hittat till varandra på ett eller annat sätt.