Veckans tisdagstema är längtan och jag är nog inte den enda som längtar efter sommaren och värmen. Att få känna solens strålar mot huden. Det är ljust till klockan tio på kvällen och dagarna tar liksom aldrig slut.

Den här bilden tog käre D förra sommaren den där varma skälvande veckan i juni. Vi trodde att nu kommer sommaren för att stanna. Jag hade kjol på mig på kvällen och vinden var ljummen.
Det var den veckan innan våra liv förändrades på ett omvälvande sätt.
Den där veckan som alltid kommer att finnas som startskottet på något större och livsavgörande.
Det var den där veckan när ångesten flyttade in till oss.
Veckan käre D fick sina första lamslagande depressions/stress känningar.


Efter flera turer till akuten under våren med allehanda sjukdomar och konstiga symptom blev det under sommaren klart för oss alla att det här är något som inte kommer att försvinna, det här var något stort och skrämmande.
Vart tar man vägen när man inte riktigt vet vad som är fel på en, bara att något är alldeles alldeles fel.
Tårarna rullar när jag skriver detta för att se sin fasta punkt, min klippa här i livet, inte kunna fungera som normalt utan allt skapar ångest och oro är oerhört jobbigt. Att se en människa i dess minsta beståndsdelar utan att kunna göra något är tungt. Att inte kunna hjälpa till och kunna säga att allt kommer att bli bra är påfrestande, för man vill inget hellre än att fixa allt...allt ska bli som det har varit.
Sommaren tillbringades med att prata, ta promenader, ta det lugnt, hantera känslor från förr som bubblade upp, prata ännu mer, långa filmkvällar och oroliga nätter.

Hösten kom och efter en slitsam sommar med mycket tårar och långa samtal kom vardagen ikapp. Att klara av ett sånt arbete som käre D har, var inte möjligt med den stress han kände.
Allt skapade stress, oro och ångest. Att vistas med mycket människor var jobbigt, att kliva upp på morgonen var jobbigt, att somna på kvällen var jobbigt, att planera mer än den här dagen var jobbigt, att vara ensam var jobbigt, det mesta var inte kul alls.

Terapi samtal och en förstående läkare gjorde att livet började få tillbaka något slags glädjefyllt innehåll. Saker och ting började få en ny mening, det är här och nu vi är. Det vi har gjort är gjort och kan inte göras ogjort, det som är i framtiden ligger framför oss och inget att oroa sig för nu.
Efter en långsam upptrappning på arbetet och mycket mental träning glider livet tillbaka i sin invanda bana. Det blir längre mellan stressattackerna och att vistas bland folk kan faktiskt vara inspirerande och givande inte bara ångestfyllt.
Idag skulle nog käre D klassas som "frisk" och det är skönt att höra honom säga; Vilken härlig dag, vad ska vi göra med den? En livsgnsita har letat sig in i dom där underbara ögonen jag blev kär i och på läpparna leker ett spjuveraktigt leende som smittar av sig och blir ett långt gemensamt skratt. Att leva livet här och nu är något vi verkligen har lärt oss.

Varför har jag då skrivit det här inlägget under temat längtan...det är väl inget att längta tillbaka till!?

Nej jag längtar verkligen inte tillbaka till den tiden som var då eller alla dom känlsor man hade då. Men jag skulle inte vilja vara utan det heller. Att få en sån kalldusch som det var fick även mig att stanna upp och tänka på hur jag lever mitt liv. Hur tänker jag om mig själv, och andra?
Jag kan ärligt säga att upplevelsen fick mig att uppskatta dom människor vi har runt oss och som verkligen bryr sig om oss. Min mamman var ett oerhört stöd både för mig och för D. Tacksamheten är oändlig.

Idag är längtan efter ett barn stort.  Med tanke på vart vi befann oss för lite mer än ett år sen när livet inte kändes mycket värt känns tanken att starta ett nytt liv helt överväldigande. Livet blir inte alltid som man har tänkt sig....men det kan bli bra ändå!